karrakaramell

Julen är i stort sett över och med två dagar kvar av året är det ett faktum att 2011 verkligen inte var vårt år. Men 2012 är det. Det måste det vara. 2011 inledde jag med stor förväntan, övertygad om att jag skulle vara mamma vid årets slut. Det nya året ligger jag lite lägre, för vad jag lärt mig under 2011 mer än jag redan visste var att allt man tror är en självklarhet inte alltid är så enkelt och att man verkligen inte ska ta saker för givet. Vilket många faktiskt gör när det gäller det här med barn. Jag vet att de flesta inte har svårt att få barn, det har jag också fått erfara under det gångna året, då vääääldigt många runt omkring mig fått barn eller är gravida. Någon måste ju ha svått att bli gravid, och i min "bekantskapskrets" råkar det vara jag. Jag hoppas att det snart blir vår tur, så jag kan börja glädjas till andras graviditeter istället för stt länna mig ledsen och avundsjuk. Jag räknar inte med att få bli mamma under 2012, men jag hoppas att jag iallfall blir gravid under året. Nästa vecka ska jag försöka få mod att ringa och se om vi kan få tid till utredning. Nu börjar allvaret.

Nu har vi gått och lagt oss.. Mina tankar skenar iväg och jag känner att tårarna inte är långt borta. Varför händer detta mig, oss?? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Nästa månad är försök nr 18.. Vilket innebär 1,5 år, med lite korrigering. Fatta hur länge det är. Folk som började försöka efter oss, eller tom blev gravida av misstag har fått sina barn nu.. Deras barn kommer ha blivit ganska "stora" innan vi ens fått något barn.. Det känns så orättvist att en del ska få kämpa så.. Jag blir rädd när jag tänker på hur lång tid det har gått.. Vi röker inte, dricker nästan ingenting, tar inga droger och äter bra mat.. Vi sexar regelbundet för maximera chanserna, vi äter vitaminer och ja, vad ska man säga? Just nu är jag bara ledsen, och arg, besviken och känner en sån oerhörd sorg. Kanske är jag gladare imorgon.

Det blev ingen julklapp till oss i år. 2011 var inte vårt år, och just nu vågar jag inte ens hoppas på 2012. Ett år går skrämmande fort. Jag känner mig bara ledsen, och väldigt tom.

I helgen hittade jag ett recept på äppelchips och äppelglögg. Det blev jättegott!
Det tar lite tid, men det var mysigt att göra, och gott att äta. ;-)

Detta behöver du:

2 äpplen (jag köpte röda äpplen. Inte mjöliga)
2 dl socker
1,5 dl vatten
4 msk färskpressad citron
nejlikor
russin
kanelstång
Vitt vin

Gör så här:

Skölj äpplena väl, skiva i så tunna skivor du kan med en vass kniv, kärnhuset ska sitta kvar.

koka upp socker och vatten tills sockret har löst sig. Ställ av från plattan och häll i citronsaften.
Lägg i de skivade äpplena och låt dra i ca 30 minuter.


Ta upp äpplena med en hålslev. Lägg dem i frysen i ca 40 min. (Jag la ut dom på en plåt med bakplåtspapper och satte in hela plåten i frysen) Äpplena ska ligga fördelade på plåten så att de inte ligger på varandra.

Låt torka i ugnen i 2-3 timmar på 100 grader. Låt stå en stund så äpplena kallnar, ju tunnare de är, dessto krispiga blir dom, annars kan de ha en lite mjuk, segare konsistens.

När du sätter in äpplena i frysen kan du börja göra äppelglöggen. Ta sockerblandingen och sätt tillbaka på plattan. Häll i valfri mängd av vitt vin (jag tog en tredje del av flaskan), nejlikor, russin, kanelstång och äppelbitar (jag tog kanterna på äpplena som blev för tjocka som chips och delade i trekanter)



Värm upp tills det nästan börjar sjuda och låt det stå under lock ca 1 timme. Sila bort kryddorna och äpplena och njut av en egengjord äppelglögg!

 

Tyvärr minns jag inte vad bloggen hette som jag hittade receptet på!

För några månader sedan läste jag en tråd på familjeliv hur många försök det tog för folk innan det blev bebis. De flesta hade relativt få försök, förutom en som plussade på deras 17e. Där är jag nu. Den här tjejen har varit lite utav en livlina för mig. 17 försök, men till sist gick det. Över 17= något är fel. Jag hoppas av hela mitt hjärta och lite till och jag håller alla mina tummar och tår för att vi kommer lyckas på detta sjuttonde försök.. Sista chansen, låt 2011 bli vårt år!

Ibland känns det som att mitt liv är en slags saga, där jag står utanför och tittar på.
 Det är då det känns rätt okej, som nu. Jag är inte speciellt ledsen. Jag känner mig faktiskt ganska glad. Det är när man kastas tillbaka till verkligheten som man mår dåligt, när man inser att det är JAG (vi) som är på 17e försöket, och inte lyckats.

 Det är en sån typisk grej som man tänker att det är sånt som händer andra, inte en själv. Jag är lite så fortfarande faktiskt, för jag känner någonstans att vi visst kommer lyckas. Jag vill inte tänka så långt att det finns dom som faktiskt inte gör det. Det kan ju hända att vi är ett av dom paren.

Det gör mig livrädd, så jag väljer att fortsätta stå här utanför och titta på, ett litet tag till.