karrakaramell

Så var det det här med att må bra. Vad ska man skriva? :-)

V 10 idag, och min oro börjar släppa. Inget mer rosa sen i torsdags. I fredags spydde jag (!) men annars mår jag hur bra som helst. Jag börjar känna mig lite svullen i magen, och det ser jag väl som ett positivt tecken. Jag hoppas så att vårt lilla pyre mår bra! Om ungefär två veckor är det dags för ultraljud, och jag hoppas tiden går fort dit!

Jag kan inte låta bli att gå och titta på bebiskläder, fantisera och drömma.. och det känns helt sjukt att det äntligen är verklighet. Tänk att det ligger en liten bebis i min mage. :-)  Hur söta är inte dom här?? --->

Vi brukar ligga på kvällarna och prata om vad bebisen ska heta. Det finns så många namn, men få som man verkligen fastnar för. Det är tur att det är ganska långt kvar, så vi kan enas om något. ;-)

Har ni samma favoritnamn?

Vi har ett pojknamn vi båda gillar, men sen finns det ett namn till, som jag tycker är superfint och som jag verkligen skulle vilja ha. Som P inte alls gillar. Två flicknamn har vi också än så länge.. men man vill ju att det ska kännas rätt. 





                                                                                                                    

Det är väl så, att när man mår bra, så finns det inte speciellt mycket att skriva, och när man mår dåligt så kommer det hur mycket som helst.
 Just nu känns det som att jag befinner mig i något slags ingemansland, jag _vågar_ inte hoppas. Jag fattar fortfarande inte att jag är gravid. När jag läser trådar på familjeliv så känns det ungefär som innan ivfen, innan jag blev gravid, som att jag inte är där än. Jag vågar knappt skriva i trådar av rädsla för ma. Det känns liksom inte på riktigt.

Min oro tog över hand förra veckan, och då jag inte kunde komma ifrån och ringa till maya på jobbet fick P göra det. Två dagar utan att de svarade så åkte han dit och berättade hur orolig jag var för att bebisen var så liten på vul.

De förstod inte alls varför jag var orolig. Allt såg superbra ut! Perfekt. Storleken var helt normal. De skojade och sa att han skulle ta med mig ut i skogen och valla av mig så jag inte satt och googlade så mycket. ;-)

Samma dag var jag på hälsosamtal, och fick en helt underbar barnmorska! Även hon sa att visst verkade bebisen liten för veckan enligt hennes "kalender", men hade något varit fel så hade läkaren sagt det. Hon tyckte att jag skulle lita på det.

Det kändes bra, och jag och P har haft en underbar helg, utan oro!

Det satt i, fram tills igår, då jag fick pyttepyttepyttelite, jag menar verkligen pyttelite, men det fanns där, rosa på pappret. Jag höll på att få panik. I mitt huvud blev det genast att bebisen dött, men ligger kvar där och oron kom tillbaka som ett brev på posten.

Jag har dock inte blött något mer efter det men tanken ligger och gnager i bakhuvudet. och jag inser att det kommer vara så här. Från och med nu kommer man ha hjärtat utanför kroppen. Jag kommer oroa mig tills bebisen är 50 år. Minst. ;-)

I vilket fall som helst, så är det inte missfall vi väntar, vi väntar på vår otroligt efterlängtade bebis.

Framöver har vi inskrivning, ul och kub inplanerat.. och sedan ska vi bara njuta av vår semester!

De senaste dagarna har varit hemska, jag har tagit på mig pokerfacet till jobbet och försökt att inte tänka så mycket. Men varje gång jag varit på toa så har jag påmints om vårt misslyckande.

Igår köpte P ett test, så att vi kan försöka gå vidare. Idag var jag inte säker på om jag ens skulle ta progesteronet, men gick upp och skulle ta graviditetstestet iallafall.

Jag var övertygad om ett minus.

Direkt så samlades vätskan i mitten av testet, och försvann inte. :-o Jag stirrade på testet och förstod att det var ett klart o tydligt PLUS. Herregud.. Jag rusade ut till P med testet och bara skakade.
Jag bad han nypa mig i armen för att se så det verkligen var sant. Men det ÄR ett plus.. men jag blöder fortfarande.

 


Ovitrellen ska ta upp till 10 dagar att försvinna från kroppen, det är 14 dagar sedan jag tog sprutan.. och jag är på RD 10..

MEN när jag var på toaletten nyss så blödde jag rött blod.. Jag vet inte vad jag ska tro.. är livrädd att blödningarna är början till missfall, eller om det bara är spottingsen som kommer iallafall. Det känns väldigt elakt att ge mig hopp om ett plus om det ändå kommer bli missfall..

Det är iallafall en otrolig känsla att se det där plusset, och chocken har fortfarande inte lagt sig.


Snälla snälla snälla.. låt det lilla pyret få stanna!!

RD 5, och jag vet inte hur jag ska känna.
Den här väntan är värst i hela ivfkarusellen. När vi körde igång var jag så glad att vi äntligen kommit i gång, och det kändes pirrigt och förväntansfullt.


Nu känner jag bara att tiden ska gå, så jag vet hur framtiden kommer se ut.

I fredags blev jag vrålförkyld. Har läst om många som blivit det runt ÄP/ET. Det sitter fortfarande i, och jag känner mig ganska risig.
Brösten ömmar inte alls mycket längre, så gissar att det är ovitrellen (ägglossningssprutan) som börjar gå ur kroppen.

Annars moler det och sticker lite i magen ibland. Men det är det enda.

Jag är ganska negativ, tror att det inte blivit något. Jag är så rädd för att bli allt för besviken annars..

Om vårt lilla embryo bestämt sig för att stanna, så borde det ha fäst nu.

Jag vill så gärna att vi ska lyckas!