karrakaramell

De senaste dagarna har varit hemska, jag har tagit på mig pokerfacet till jobbet och försökt att inte tänka så mycket. Men varje gång jag varit på toa så har jag påmints om vårt misslyckande.

Igår köpte P ett test, så att vi kan försöka gå vidare. Idag var jag inte säker på om jag ens skulle ta progesteronet, men gick upp och skulle ta graviditetstestet iallafall.

Jag var övertygad om ett minus.

Direkt så samlades vätskan i mitten av testet, och försvann inte. :-o Jag stirrade på testet och förstod att det var ett klart o tydligt PLUS. Herregud.. Jag rusade ut till P med testet och bara skakade.
Jag bad han nypa mig i armen för att se så det verkligen var sant. Men det ÄR ett plus.. men jag blöder fortfarande.

 


Ovitrellen ska ta upp till 10 dagar att försvinna från kroppen, det är 14 dagar sedan jag tog sprutan.. och jag är på RD 10..

MEN när jag var på toaletten nyss så blödde jag rött blod.. Jag vet inte vad jag ska tro.. är livrädd att blödningarna är början till missfall, eller om det bara är spottingsen som kommer iallafall. Det känns väldigt elakt att ge mig hopp om ett plus om det ändå kommer bli missfall..

Det är iallafall en otrolig känsla att se det där plusset, och chocken har fortfarande inte lagt sig.


Snälla snälla snälla.. låt det lilla pyret få stanna!!

RD 5, och jag vet inte hur jag ska känna.
Den här väntan är värst i hela ivfkarusellen. När vi körde igång var jag så glad att vi äntligen kommit i gång, och det kändes pirrigt och förväntansfullt.


Nu känner jag bara att tiden ska gå, så jag vet hur framtiden kommer se ut.

I fredags blev jag vrålförkyld. Har läst om många som blivit det runt ÄP/ET. Det sitter fortfarande i, och jag känner mig ganska risig.
Brösten ömmar inte alls mycket längre, så gissar att det är ovitrellen (ägglossningssprutan) som börjar gå ur kroppen.

Annars moler det och sticker lite i magen ibland. Men det är det enda.

Jag är ganska negativ, tror att det inte blivit något. Jag är så rädd för att bli allt för besviken annars..

Om vårt lilla embryo bestämt sig för att stanna, så borde det ha fäst nu.

Jag vill så gärna att vi ska lyckas!

Ett av våra två befruktade ägg hade klarat sig, och blivit ett perfekt 4 celligt embryo!

Så nu är även jag en lycklig ruvare med väldigt blandade känslor om de två kommande veckorna.
 Rädd för att inte lyckas, och lycklig att ett ägg faktiskt var ett guldägg.

Tyvärr fick vi ju inget till frysen nu, men jag hoppas att ödet valt just det här embryot till oss. ;-)

Det känns konstigt att det nu finns ett litet litet embryo i min mage, som KAN bli vår bebis!


Läkaren sa att Ps simmare var helt perfekta, men det verkar som att mina ägg inte vill släppa in dom. Så blir det aktuellt med en ny ivf (eller syskonförsök som läkaren sa ;-) ) så blir det ICSI (mikroinjektion).


Nu behöver vi alla tummar och tår som vi kan få!

Igår var det dags för äp, och allt gick över förväntan.

Vi kom till fertilitetscentrum vid niotiden, och direkt fick vi komma in till en bm som pratade lite och knäppte kort på oss. Därefter fick P lämna sitt, och jag satt och väntade i väntrummet och fick dricka lite varmchoklad.

Vi hade tid vid 10, men drog ut lite på tiden, så vid 10.20 fick vi komma upp i vårt lilla "bås". Där fick jag ta på mig en ursnygg sjukhusrock med snygga strumpor till, och sedan kom en bm in med två panodil och satte en kanyl i armvecket.

Efter en liten stund var det vår tur, och jag fick hoppa upp i gynstolen. Där sprutade de in lite morfin så det kändes som en liten lätt fylla. ;-) Därefter så tvättade läkaren mig och satte lokalbedövning, vilket inte kändes alls. Vi fick se på två skärmar, en där hon punkterade äggblåsorna, och en från labbet, och när första ägget syntes ropade killen från labbet och gjorde vågen. :-D

Efter tio minuter var det klart, jag hade liiite smått mensvärk, ingen yrsel och mådde hur bra som helst.
Vi fick gå tillbaka till båset, och efter en liten stund kom läkaren och meddelade att de fått ut nio ägg.

En liten stund efter det så kom de in med smörgåsar och sedan pratade de lite med oss, och eftersom jag mådde så bra så fick vi åka hem. 12.20 satt vi i bilen hem igen.

Egentligen så hade vi tid för ET på lördag, men tyvärr ringde de precis när jag börjat skriva detta inlägg.
Endast två ägg av våra nio blev befruktade, så nu blir det ET imorgon istället.

Jag kände mig rätt positiv fram tills de ringde nu.. nu känner jag mig rädd och ledsen.
 
Livrädd att våra två små embryon kommer dö.

 
mysig?

Nu är de sista sprutorna tagna för den här gången! (hoppas föralltid), förutom ovitrellen då. De två sista orgalutransprutorna var faktiskt inte så farliga, satt med en isbit i säkert 10 minuter innan, och sen var det bara att trycka in den. Jag har inte ens ont efteråt. Liiite öm kanske, men inget som stör alls. Så skönt! Puregonen är ju värsta barnleken nu, bara grabba tag om en valk och trycka in den. ;-)

Så skönt att det gått så smidigt hittills, jag hoppas att det fortsätter så.

Idag fick vi lite papper om äp på måndag, då står det att vi ska kolla om vi lämnat samtyckeslappen till socialstyrelsen???? Vad är detta??? Någon som vet?

Det var P som hämtade pappren idag, för jag jobbade, och när vi provade ringa fertilitetscentrum så hade dom stängt. Har inte hört nåt alls om någon samtyckeslapp.

Världens sämsta bild. Men nu har första sprutan tagits! Det gick bra, men jag blev lite lätt illamående av vetskapen att jag hade sprutan i magen, samtidigt som jag tryckte på knappen o sprutade ut innehållet. Jag är rätt känslig när det gäller sådana saker. Men det gick fint! Sprutan kändes ingenting, dock sved det lite precis efteråt.

Nu sitter jag här och lyssnar på grannarnas dunkmusik för andra kvällen i rad.

Jag saknar P! ♥