karrakaramell

Jag hade skrivit ett jättelång inlägg och så försvann allt! Det är inte alltid bra att skrva på mobilen. Jag har gått o lagt mig, lite senare än jag borde eftersom jag ska jobba imorgon. P är ute på andra äventyr o sover borta inatt. Jag har suttit och googlat på ivf hela kvällen. Jag vill veta ALLT och jag vill läsa om andras erfarenheter. En sak jag funderat på är att när vi ska på vårt första möte så kommer jag vara på dag 23, och med största sannolikhet ha spottings då. Någon som vet om det kommer vara några problem? Det som känns lite tråkigt är att vi lär ju få vänta minst en månad till innan vi kommer igång, eftersom inga prover är tagna på oss än.. Det hade ju varit perfekt att få börja veckan efter. ;-) Det är den här eviga väntan. Men nu är det dax att sova, imorgon är en dag närme till vad som komma skall!

Sedan vi bestämde oss för att det är mayamottagningen vi vill gå till för vår utredning så har vi varit inställda på att det är öresundskliniken vi skulle åka till för äp och insättande. Jag har läst mycket gott om öresund, och det har känts bra och tryggt att åka dit.

Men nu för ett par veckor sedan när jag kollade på öresunds hemsida så var maya borttagen, så det verkar som att de inte har något samarbete längre. Maya verkar istället samarbeta med Cura, och det känns sådär, eftersom jag läst en del dåligt om dem nu när jag googlat lite.
 Det är jobbigt när man varit inställd på en sak, och så blir det en annan. Jag får trösta mig med att de på maya verkar vara helt underbara, har bara läst bra saker om dem, och det är där vi kommer göra hela utredningen, ul osv.. medans det endast är äggplock och insättande på cura.

 Det blir säkert bra oavsett. Men om det finns någon som har erfarenhet av Cura så tas det tacksamt emot!

Nu är snart ivfkarusellen igång för emma, som jag följt på familjeliv och hennes blogg i över ett år. Jag kan inte låta bli att känna mig lite pirrig i magen för hennes skull, och varje dag går jag in på hennes blogg med stor spänning ifall hon skrivit något nytt. :-D kanske känner jag som jag gör eftersom jag vet att vi också _snart_ är där, och jag kommer gå igenom samma saker som hon. Spännande värre är det i vilket fall som helst, och tanken på att vi kanske får våra bebisar inom ett år är otroligt nervkittlande. :-) Det är faktiskt mindre än tre veckor kvar tills vi har vårt första möte, vilket innebär MAX sex veckor innan vi drar igång! Det jag oroar mig mest över är domen om vi öht kan få ett biologiskt barn tillsammans.. Det är en skrämmande tanke. MEN, nog om det! 2012 skulle bli mitt år, och även om det inte innebär bebis så innebär det att jag kommer få en ring på mitt finger i sommar! Jag är så LYCKLIG!

Jag känner mig så deppig, mår konstigt och känner att jag helst vill lägga mig under täcket. Det började igår och har fortsatt idag med. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, jag vill bara att tiden ska gå så vi kan komma igång snart med utredningen. Jag vill veta vad som är fel. Jag vill inte vänta längre! I 19 månader har jag väntat. Väntat på äl, väntat på spottings, väntat på bim. Nu väntar jag på den 9 mars. Igår var jag vid min fina morfars grav för första gången.. Gud så jag saknar honom! Kanske var det det som löste ut den här ledsenkänslan jag har. Jag hoppas att jag snart får upp lite hopp igen.

Igår kom spottingsen på dag 21. 19e försöket. Jag hade inte förväntat mig något annat, och känner mig knappt ens ledsen. Fyra veckor känns otroligt långt bort, men nu kan jag åtminstone räkna neråt! Vi har bestämt oss för att köpa ett trepack. Jag läste någonstans att 70-75% blir gravida inom tre försök. Så jag håller alla tummarna jag har!

I helgen tog jag ett beslut att berätta för min chef om vår kommande utredning. Dels för att han frågade förra veckan om jag vill åka iväg 4 dagar o bygga upp en ny butik, flera av oss fastanställda måste åka, och dessa dagar är mitt under vår utredning. Hade jag bara sagt nej så känns det som att jag sviker gruppen som får jobba ännu hårdare. Sedan så vet jag inte hur det kommer se ut, om jag måste gå från jobbet ibland eller hur jag kommer må. Jag kände att jag var tvungen att berätta det. Hans första kommentar var "vad kul!" kul och kul vet jag inte om jag tycker det är, men det var väl inte så han menade. Han tyckte inte 19 försök var så länge, men jag hade hans fulla stöd. Det känns skönt att veta att jag kan fokusera på det till 100 när vi kör igång, och inte behöva tänka på vad jag ska säga på jobbet. Igår fick jag frågan av en arbetskamrat om när bebisen kommer, hon ville sticka bebiskläder.. Idag sa min farmor att hon längtade efter ett till barnbarnsbarn, att hon ville uppleva det också.. Vadå PRESS. Jag önskar folk kunde va tysta ibland.. Helt ärligt så är det här med ofrivillig barnlöshet SKITJOBBIGT och ofta vill jag bara lägga mig under täcket och gråta. Men jag gör det inte, för jag inbillar mig att jag är stark. Idag såg jag att en tjej på min facebook ska ha barn i sommar. Dom fick deras första när vi försökt i två månader. Då känner man hur lång tid det faktiskt har gått, och det gör så fruktansvärt ont.

Ja, inte här iallafall. Jag tror inte jag haft någon ägglossning den här månaden. Förra månaden fick jag, vad jag tror, äl på dag 11 med ömma bröst som följd. spottingsen kom på dag 18 och mensen på dag 27.

På dag 8 den här cykeln fick jag fruktansvärd molvärk och en liten blödning, trodde det var äl, men jag fick aldrig några ömma bröst. Dessutom har jag inte haft några andra som helst tecken på äl. Jag är på dag 17 nu och förväntar mig spottings vilken dag som helst.

Men det känns som att det inte spelar någon roll nu, för snart får vi hjälp! (jag hoppas på en lyckad sådan)

Jag önskar att vi hade en sådan tur som man läser att en del andra har haft. Så fort de söker hjälp så blir de gravida. Men jag tror att de flesta som lyckas bli det på egen hand, kanske sökte hjälp efter ett år, och då kanske det inte var något fel egentligen eftersom det är vanligt att det kan ta upp till ett år innan man lyckas. (väntan är förstås lika jobbig ändå). Men som vi, i vårt fall som är inne på vårt 19e försök så känns det inte troligt att vi skulle lyckas själva.
Fast mirakel kan ju ske. ;-)

Men det skulle va lite kul att se statistik på hur många försök de har, som lyckats själva precis innan de fick hjälp.

Vi har fått en tid!!!! 9 mars börjar vår utredning! Prover kommer tas på både mig och p, sedan tar det ca 3 veckor och efter det kör det igång. Jag är så glad! Inte nog med det så ska vi köpa lägenhet! Ett nybygge med inflytt 2013. Livet ser ljust ut nu. :-D