karrakaramell

Jag minns den där dagen i början på september 2010. Vi hade inte varit tillsammans särskilt länge. Vi hade slarvat lite och min mens hade varit lite sen och våra tankar hade precis börjat med "tänk om". När mensen kom blev vi båda ganska besvikna.

Så låg vi där i soffan och pratade, och kom fram till att allt bara kändes så himlans rätt. Vi ville vara med varandra, och vi ville ha barn. Så vi bestämde oss för att sluta skydda oss, och trodde givetvis att jag skulle bli gravid ganska snart. Vi räknade med en bebis till sommaren/hösten 2011.

Vi pratade om att vi ville att våra mor-och farföräldrar skulle få uppleva vårt barn.. Min morfar och Ps farfar var vid den tidpunkten 87 år..

Ett år senare dog min fina morfar, jag var inte ens gravid än och jag är fortfarande ledsen över att han aldrig ens fick veta att vi ska ha barn, och jag är ledsen över att mitt barn aldrig kommer att få träffa min morfar.

Ps farfar fyller 89 år i år, och av egen erfarenhet vet vi att livet är oerhört skört och att det kan gå väldigt fort. Jag hoppas så att han kommer få uppleva vår bebis.

Jag tänker också ofta på att vår bebis har en farbror i himlen, som inte ens jag har träffat. Som bara P kan berätta om. En del av P som jag aldrig nånsin kommer lära känna.

Nu blev det ganska djupt det här, men så är det när man sitter med sina tankar så här en ledig torsdag. ;-)

Jag är oerhört lycklig över vår bebis i magen, jag hoppas för allt i världen att vi får behålla vårt lilla pyre.
Ibland trodde jag att vi aldrig skulle få lyckan att uppleva detta.

Nu ska jag snart bege mig och göra blodprov till KUB.

Så var det det här med att må bra. Vad ska man skriva? :-)

V 10 idag, och min oro börjar släppa. Inget mer rosa sen i torsdags. I fredags spydde jag (!) men annars mår jag hur bra som helst. Jag börjar känna mig lite svullen i magen, och det ser jag väl som ett positivt tecken. Jag hoppas så att vårt lilla pyre mår bra! Om ungefär två veckor är det dags för ultraljud, och jag hoppas tiden går fort dit!

Jag kan inte låta bli att gå och titta på bebiskläder, fantisera och drömma.. och det känns helt sjukt att det äntligen är verklighet. Tänk att det ligger en liten bebis i min mage. :-)  Hur söta är inte dom här?? --->

Vi brukar ligga på kvällarna och prata om vad bebisen ska heta. Det finns så många namn, men få som man verkligen fastnar för. Det är tur att det är ganska långt kvar, så vi kan enas om något. ;-)

Har ni samma favoritnamn?

Vi har ett pojknamn vi båda gillar, men sen finns det ett namn till, som jag tycker är superfint och som jag verkligen skulle vilja ha. Som P inte alls gillar. Två flicknamn har vi också än så länge.. men man vill ju att det ska kännas rätt.