lite mer om amning.
Som svar på era kommentarer så kommer ytterligare ett inlägg om amning! :-PKlara tog inte ens bröstet från början, precis när hon kommit ut. Barnmorskan försökte hjälpa till, men det gick inte. Så hon hämtade en annan som skulle vara jättebra med amning, o vi provade både med och utan amningsnapp och inget fungerade. Så dom gav upp.Väl på BB fick jag ingen hjälp förrän över ett dygn senare. "eftersom bebisar inte äter så mycket första dygnet". De som hjälpte mig på bb gav upp rätt fort och gick ut fast att hon inte ätit. De sa att vi fick mata lite med sked, så det gjorde vi. Det var en barnmorska som inte gav upp, och då fick vi henne att äta. Hon ammade några gånger på bb utan amningsnapp, men sedan gick det bara med nappen.Väl hemma kämpade vi på med amningen och dessa jäkla amningsnappar som bara ramlade av o var ivägen. Vi fick köpa en pump och gav lite på flaska eftersom det absolut inte gick amma henne på ena bröstet. Vi var på bb hemvård två gånger första veckan, o de tyckte att det såg bra ut, trots att hon gått ner i vikt och vi fick bråka med henne varje gång hon skulle äta.på måndagen därpå hade vi bvc på hembesök, o då hade klara gått ner mer än 10%, så då var vi tvugna att köpa ersättning. Efter det vägrade hon ta bröstet, varken med eller utan amningsnapp.Så jag har pumpat och hon har fått ersättning om vartannat, och har gått upp i vikt igen!Så i lördagskväll var hon lite hungrig, så jag provade lägga till henne vid bröstet, och hon tog det!! Hon ammade från båda, utan amningsnapp i en timme! I går fick hon bara ersättning på kvällen annars ammade hon hela dagen. :-DJag fattar ingenting, men det känns så skönt! Det är fortfarande liite trixigt att få henne ta bröstet, men nu går det iallafall! Ena är lite svårare, men jag kämpar på.Det är en sån lycka! 
Tre veckor!
trött
Tack för era fina kommentarer! Det känns skönt att man inte är ensam, samtidigt är det tråkigt att så många känner likadant.Jag sitter just nu o pumpar, och undrar hur länge till jag kommer orka. Så länge jag får ut tillräckligt med mjölk så känner jag att jag måste pumpa. Slutar jag så känns det som att jag ger upp, o att amningen är helt körd. Fast jag vet att den redan är det, hon vägrar fortfarande bröstet. Jag trodde inte jag skulle känna så här, men jag är faktiskt jätteledsen över att det inte funkar. Allt hade varit så mycket smidigare.Nu känns det som att hela dagarna går åt till att pumpa, blanda ersättning, värma, svalna o diska alla dessa delar på medelaflaskorna o pumpen. Jag hade hundra gånger hellre suttit och ammat hela dan. Även om jag inte tror att amningen är en dans på rosor heller, mina bröstvårtor blödde efter bara ett par dar när skruttan fortfarande tog bröstet. Men det ÄR en stor sorg för mig att inte få amma. Annars har denna veckan varit den längsta av alla. Jag längtar efter helgen då P är hemma. Men Klara är jättemysig och helt underbar, och jag kan inte se mig mätt på henne.Vårt egna lilla mirakel!
Inte bara rosaakimmer.
Nu är vår lilla skrutta två veckor och två dagar! Hon är världens finaste, och den kärlek jag känner för henne går inte beskriva i ord.Men dom här veckorna har inte bara varit rosaskimrande och glittriga, utan stundtals väldigt jobbiga, så jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna.Vissa dagar har jag knappt kännt mig glad, bara en klump i magen. Ledsen för att amningen inte fungerar, för att hon inte ens tar bröstet lite grann längre. Ledsen för att P måste sova på soffan, för att vi aldrig (nästan) hinner kramas, som vi gjorde hundra gånger om dagen förut. Hormonerna är ett virrvarr och jag trodde inte att JAG skulle kunna känna som jag ibland gör. Det har hjälpt lite grann att få gråta ut hos P, och jag vet att känslorna beror på trötthet och den omställning det faktiskt är att bli mamma. Det är läskigt att livet inte är som man är van vid, men jag vet att det kommer bli så mycket bättre!Min familj är mitt allt!
älskade unge!
Den vackraste stunden i livet var den när Du kom.. <3
Jan. 17, 2013
förlossningsberättelse
Fredagen den fjärde januari hade jag tid hos min barnmorska kl 9, sista tiden innan bf, v 39+4. P var ledig, så han följde med. Vi gick dit, en promenad på ca 10 minuter. Jag fick lite ont i ljumskarna efter promenaden, men inte mer än vanligt. Efteråt gick vi och handlade och fikade. Jag fick lite oonda samandragningar från och till, men det hade jag ju känt i flera veckor innan, så det var inget jag tänkte på. Vi åkte ut till en liten by med en mysig liten inredningsbutik, och sedan åkte vi ut till Ps pappas jobb och fikade lite. På eftermiddagen åkte vi ut till min mama och hennes sambo för P skulle hjälpa till med deras nya tv. Jag hade fortfarande lite samandragningar, men inget som gjorde ont. Vi käkade middag där, och jag sa att jag trodde jag skulle gå över tiden. Vid halvnio på kvällen var vi hemma igen. Vi la oss i soffan och jag låg med datorn och beställde lite grejer till bebisen. När klockan var ca 23.20 så kände (hörde) jag/vi att det knäppte till i magen. Jag hade läst att man kunde känna så när vattnet gick, så i ren reflex tog jag handen mellan benen och sprang in på toan. Det var inget vatten, därimot så blödde jag en del. Jag ropade på P som fick komma och titta, och vi blev lite stressade och undrade vad 17 vi skulle göra nu. ;-)Jag satt på toan ett tag, och det sipprade lite vad som kunde vara fostervatten. kl. 23,50 ringde jag till förlossningen, jag kände inga värkar, men de tyckte jag skulle komma in på kontroll eftersom jag blödde. När vi lagt på och jag reste mig kände jag nåt varmt och blött mellan benen, så sprang in i duschen och insåg att vattnet gått. P yrade omkring och samlade ihop alla grejor och jag ställde mig och rakade (!) benen. ;-) När vi skulle åka började jag känna ett lätt molande i magen, som lite lätt mensvärk. Det tar ca 5 min att åka från oss till förlossningen och vid ca 00.30 var vi framme.När jag klev ur bilen kände jag en kraftig smärta i magen.Vi fick komma in och de satte ctg i 20 minuter. Under den tiden hade jag flera värkar, som gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag sa till P att skulle det göra så här jävla ont så var jag tvungen att få epidural! Därefter kom barnmorskan in och sa att de beslutat att jag skulle få stanna imed att jag fått en del värkar. Jag tror inte dom riktigt fattade hur ont jag faktiskt hade. Vi fick gå in på ett annat rum och jag fick ta på mig en blå sjukhusrock och lägga mig på en säng. Hon kollade hur öppen jag var och utbrister " Jag tror du är öppen tio cm!! ". Sen gick allt väldigt fort, jag minns det lite luddigt. Jag fick ligga på sidan och krysta med benet i ett benstöd. Rätt som det var skulle jag ligga på rygg i gynställning och rummet blev fullt av folk. Jag minns att jag flera gånger sa att jag inte ville spricka och frågade om det inte var klart snart.Det gjorde skitont, men jag krystade för kung och fosterland och ville bara ha ut bebisen. Barnmorskan instruerade mig hur länge jag skulle krysta och rätt som det var var hon ute! <3 Då var kl 02.46, och jag hade krystat i 45 min.I efterhand fick jag veta att Klaras hjärtljud var nere på 70, och det var därför rummet fylldes med folk (läkare mm) och jag fick nåt dropp som gav lite värkpaus. Lustgasen använde jag nästan inte alls då jag blev illamående av den.Allt gick bra, jag sprack ingenting, och i efterhand så är jag väldigt nöjd med förlossningen även om den var väldigt snabb och intensiv!
bvc
Igår var vi och vägde skruttan på bvc, hon hade då gått ner ännu mer och vägde 3238. Så nu har vi gett henne ersättning eller pumpad bröstmjölk var tredje timme. Amma får hon göra lite därimellan, men helt ärligt så visar hon inte speciellt mycket intresse för det. Hon blir arg, slänger med huvudet, sparkar och fäktas. suger en liten stund (med amningsnapp) och sen spottar hon ut tutten och gnäller.. så det är en liten lättnad att ge henne flaskan, för den tar hon utan problem.Idag har vi vägt henne igen, och nu hade hon gått upp till 3320! Så flaskmatningen verkar löna sig!
vikt.
Våra misstankar stämde, lillhjärtat får inte i sig så mycket mat som hon behöver. Det känns hemskt att hon varit hungrig, men skönt, för nu kan vi ta till hjälp utan dåligt samvete!Hon vägde 3630 vid födseln, i onsdags på bb hemvård hade hon gått ner till 3340, i fredags 3325. Så långt var det ju okej. Igår vägde hon 3250, och har därför gått ner mer än 10%. Så nu ska vi ge ersättning på kvällen, och så pumpar jag ur så hon får flaska på natten. och vilken natt vi fick!ersättningen fick hon vid 23 igår, vaknade halvtvå, bytte blöja och fick bröstmjölk på flaska, somnade om vid två och sov till 05.30! :-)lite mer utvilad mamma och pappa. :-)Vid halvtvå ska vi till bvc och väga skruttisen igen, och jag hoppas att hon gått upp lite igen!Tusen tack för era fina kommentarer! så tråkigt att det krånglar så för många, men det är skönt man inte är ensam. :-)
om amning
Det hinns inte med mycket bloggande när man har en liten nyföding hemma. ;-) Det är underbart att vara mamma, samtidigt som det är ett rent helvete ibland. Men Klara är helt underbar ändå.Hon vägrar bröstet utan amningsnapp, och med amningsnapp tar det 700 år innan hon börjar suga. Dagarna går det okej, men nätterna ska vi inte tala om! Hon vaknar varannan timme och vill ha mat, men vill inte ta bröstet. Hon gråter så det skär i mammahjärtat. Inatt var hon vaken i två timmar, mellan 4-6, tills hon tillslut somnade på mitt bröst. Förutom dom varannantimme vakningarna. Det tar minst en timme att få i henne maten.Det kanske inte låter så farligt, men hur gärna jag än vill amma, så är jag nära att ge upp. Jag kan inte lägga till henne vid bröstet själv, och vi får trycka dit hennes huvud, hon spjänar emot och gråter. Jag som inte var orolig för amningen alls, fick ju verkligen bita i det sura äpplet. P är hemma en vecka till, och hur det ska gå sen, det fasar jag för.Idag kommer bvc hem till oss, så vi får se vad hon säger, om hon har några bra tips och råd.. jag vill bara att det ska funka!
3630
3630 g ska det vara. :-P
vår underbara Klara!
Inatt föddes vår lilla Klara! 3640 g tjock och 49 cm kort! 
En massa kärlek! <3
2013 bebis.
Det blir en 2013 bebis här! 1 januari och inte ett tecken på att bebis vill ut. :-) Inte en enda ond förvärk, bara lite oonda sammandragningar då och då, men det är ju samma som jag haft i några veckor. Visst att det gör ont lite här och var, o jag känner mig klumpig och har svårt o sova, men annars går allt som på räls.Som det känns nu kommer bebisen vara i magen för alltid.Den känslan känns ok just nu. Visst längtar jag otroligt mycket efter den, men det känns skönt att tro att förlossningen är långt fram i tiden. Men det är bara 5 dagar till bf.. och max typ 19-20 dagar tills den MÅSTE ut. Herre gud liksom.Jag känner mig inte ens höggravid, bara lite mer otymplig, ovig och kylskåpsaktig än jag brukar. Jag hoppas att jag kommer fixa förlossningen galant. Att jag kommer vara en sån som kan föda tio barn utan att blinka, och kunna göra om det tjugo gånger till.Men bara för att jag har haft en sån lätt graviditet så kommer jag säkert spricka åt alla håll och kanter, och få världens mardröms förlossning.Men men, lillhjärtat ska ju ut, och jag antar att allt är värt det när h*n väl är här! <3
