Inte bara rosaakimmer.
Känner igen mig helt. Här blev det "bra" först efter kanske fyra-fem veckor. Innan dess var jag mest trött och ganska uppgiven, och ledsen en hel del emellanåt. Det enda man kan säga är väl att det går över. När man är mitt uppe i det känns tiden evighetslång, nu i efterhand så förvånas man över att några få veckor kan rubba hela ens värld, men då och där var det väldigt tufft. Vi fick också bestämma oss för att "tvinga" till oss pussar och kramar av varandra, för man glömmer bort att göra det spontant när livet går på högvarv och tröttheten tar över. Håll ut! Kram!!
Det är så kort tid, tänk vad är några veckor av resten av erat liv? Ni hinner kramas mer sen, huvudsaken att ni båda vet om att såhär kan det bli i början. Och nu när du/ni är som tröttast så kommer ni snart få det första leendet som belöning! Jag läste någonstans att första leendet kommer "precis i tid" för att ge trötta föräldrar orken att fortsätta istället för att vilja kasta ut bebisen genom fönstret. Hemskt men sant :) Ledsen och trött får man vara, bara det inte tar över, var inte rädd att be om hjälp i så fall! Stor kram och kämpa på <3
Baby blues, söta du. Helt normalt och jävligt jobbigt! Det viktiga är att prata med sin bvc-sköterska om det inte blir bättre så att man får hjälp. Det är skitjobbigt att få barn, trots all lycka. Jag kommer ihåg att med Corinne fick jag sån dödsångest att jag plötsligt kände att det inte var någon mening med att leva, men det gick att tvinga bort tankarna ganska fort och så blev det bättre igen. Jag pratade med mamma om det då, och det var så skönt att få höra att det är normalt och vanligt. Ni är så fina alla tre. Kram!
Tycker det är synd att ni inte hade någon föräldragrupp under graviditeten, vi gick ju i en sådan när jag väntade K och då tog sköterskan upp precis det här! Precis dom känslorna och hur normalt det är att det kan kännas så. Själv grät jag en stund på BB redan och undrade hur sjutton det här skulle gå, helt plötsligt var det ju inte bara jag/vi längre, utan vi hade en helt annan liten människa att ta hand om och det kändes så stort och skrämmande.
Sedan är ju de första veckorna bara mata, sova, blöja, mata, sova, blöja och knappt tid för något annat... men det förändras :)
Hej kära du. Testar om det fungerar..
Kram
Amen va faan, jag min klant har ju bara sett ikonen: LOGGA IN FÖR ATT SIGNERA och helt missat ikonen bredvid: SKICKA KOMMENTAR!!
Haha.. nöthjärna! Så.. jo jag kan visst kommentera!! :)
Kram på dej! Och hoppas att du snart mår lite bättre och att känslorna lägger sig. Man har ju hört så mycket om det där med att känslorna och tankarna går helt upp på väggarna när bebisen har kommit. Jag ska inte försöka ge några råd för jag är inte där än, jag kommer säkert känna likadant om ett par veckor :)
Men jag tror på att man ska försöka prata med varann i relationen, berätta att nu känns det piss och jag har ingen ork till att varken krama eller pussa på dej men jag älskar dej ändå! Tillsammans kan man jobba sig igenom det.
Kram igen!!
Behöver nog inte nämna hur jag mått/mår. Känner igen mig så väl... Amning, sömnbrist, pussbrist ;) vill bara skicka en KRAM
