karrakaramell

Idag har jag tillbringat dagen med en av mina bästa kompisar och hennes underbara son. :-) det är så roligt att se hur han utvecklar sig, han är strax över året, och han har lärt sig något nytt nästan varje gång vi ses. Varje gång är han som en liten solstråle. Glad jämt. :-) samtidigt är han överallt och ingenstans, precis som det ska vara när man är ett år. Men tanken kommer ändå (givetvis med glimten i ögat) hur orkar man?? Men JA, jag vill också slita mitt hår och sucka när barnet klättrar upp i taket för 100e gången och vara trött för att msn aldrig får sova ut. :-) för hur jobbiga de än kan vara (nu tycker inte jag att lille V är speciellt jobbig, men generellt) så är väl barn nåt av det underbaraste som finns? Iaf om det skulle råka vara ens eget. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli mamma vid 20. Det var ju rätt gammalt när man var liten. Jag brukade rita såna där födelsedagsannonser som är i tidningen när nån fyller år, jag hade så många älsklingsnamn så det blev rätt många barn jag hade i min fantasivärld. Minns att jag ritade en olivia och en liam. Och minst tio stycken till. Nu kommer jag varken få en olivia eller en liam och jag har höjt ribban till 30. Tänk så livet kan bli.