vill inte du ha barn?
Vad bra det är att kunna mobilblogga. Det enda som inte är så bra är att hela inlägget trycks ihop.
Men det får ni (mina få läsare;-)) ha överseende med.
Idag kom frågan återigen på jobbet.. J konstaterade att det var väldigt många gravida i butiken, varpå han säger "vill inte du ha barn nu??" och flinar.. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag vill skrika ut någon slags frustration. Istället säger jag "äh, det är väl ingen brådska." J fortsätter o garva och säger att han tror att jag skulle vilja ha barn om en vecka om jag fick bestämma, och jag nekar?!
Fråga mig inte varför. Det är som att det är ett misslyckande att ha svårt för att få barn som man inte vill erkänna. Jag kunde väl ha sagt att jo, visst vill jag ha barn! Men det gjorde jag inte.
Igår läste jag i aftonbladet, där någon sa att man nekar till att man vill ha barn för omgivningen fram till man är i sjätte månaden, och på något sätt förstår jag precis vad dom menar.
Är det fult att ha svårt för att få barn? Verkligen inte. Det bara känns som ett misslyckande som jag inte vill att världen ska veta om.
Till månen och tillbaka igen.
Min fina sambo är den bästa som finns.
Idag när jag kom hem sent från jobbet, trött och hungrig, så hade han fixat fika med tända ljus. Inte bara idag förresten, det gör han ofta! Han finns alltid för mig. Han är den jag vill leva resten av mitt liv med. Gud vad jag låter klyschig ;-) men ibland bara bubblar det i mig, och jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar honom,
ända till månen och tillbaka igen!
Barn till varje pris?
Ska försöka mig på mitt första inlägg via mobilen, så får se om det funkar.
Vi kollade på den nya serien på ettan ikväll. Barn till varje pris.
Jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att jag kände hur hjärtat började dunka när de pratade med paret som inte kunde få barn pga att mannen inte hade några spermier. Likadant med tjejen som inte lyckades i danmark trots ägglossning varje månad..
Det känns som att jag blev ännu mer stressad och jag kände hur tårarna nästan brände i ögonvrån.
Varför varför är det så här för oss?? Usch, idag är en jobbig dag, mens och humöret i botten. Men snart är jag på banan igen, och vet ni, lyckas vi nästa gång så har vi världens bästa julklapp till våra familjer!
bitter på babyboom.
Jag tycker att det flyger ut bebisar till höger och vänster.
Vart jag än är så är det någon som är gravid eller som precis fått barn. Vi satt och kollade på simpsons häromdagen, då hade Apu och hans fru svårt att bli gravida (vilket resulterade i åttlingar senare). Likadant är det överallt.. känns det som.
Kanske är det bara jag som är mer uppmärksam nu, för att jag själv längtar så. Eller så är det för att vi faktiskt är i den åldern då de flesta "skaffar" barn.
Skaffar barn förresten.. det är inget man skaffar, utan något man får, om man är lyckligt lottad. Det har jag lärt mig nu.
Såg på facebook för en stund sedan att en tjej ska ha barn. En till med andra ord.. och jag kan inte hjälpa det, men jag ville bara kasta iväg datorn och sätta mig och grina en liten stund. Det känns så orättvist.
Jag önskar att jag kunde lägga tankarna bakom mig, jag vill inte vara avundsjuk och bitter.
Men det är lättare sagt än gjort.
helikopter och vitaminer.
Fredagkväll, och P har lekt med sin radiostyrda helikopter han fick av mig idag. Haha.
Han blev som ett barn på julafton och när kontrollen inte funkade med batterierna jag köpt så var vi direkt tvungna att åka och byta. Sen har han grejat med den ikväll, kanske tur att den bara funkar några minuter i taget, innan den behöver laddas, annars hade jag säkert inte fått se honom mer på flera dagar. (;
P köpte vitaminer idag också. Finns ju så mycket att välja på så man vet ju inte vad man ska äta. Vi äter rätt mycket grönsaker, och försöker variera med kyckling, fisk och kött. Men det kanske inte är dåligt att komplettera med lite annat.
Jag har ätit folsyra sedan i december och b-vitamin i två månader. B-vitaminen var ett hopp om att få bort spottingsen, men det verkar inte funka.
Ska nog sluta med ren folsyra med, och äta Mitt val-kvinna istället. Han ska äta Mitt val-Man.
Det är verkligen en hel djungel det här..
Inte den här gången heller.
Jag har inte glömt bort bloggen.. det har bara varit så mycket andra tankar i mitt huvud under de här två veckorna.
Nu är det dags igen, och även den här gången verkar det kört. Precis som jag trodde.
Dessa två veckor går så otroligt långsamt varje månad. Jag försöker analysera minsta tecken, men det finns aldrig några andra tecken än dom vanliga pmssymtomen. Men varje gång kommer tanken "Tänk OM", även om jag innerst inne vet att det inte är så. Det känns som att jag har gett upp.
Jag frågade P hur han kan vara så positiv, och han svarade att någon måste ju vara det. För jag är det absolut inte. Hur mycket jag än vill tänka att det kommer, någon gång blir det vår tur. Så går det inte.
Jag är livrädd för att aldrig få det där plusset. Aldrig få känna lyckan att vara gravid, få känna sparkar i magen, och få gå igenom den där fruktansvärda förlossningen, som jag är så otroligt rädd för, och slutligen, få vår alldeles egna bebis.
Jag gräver gropen varje månad, och P sopar igen den så gott han kan.
Gud vad jag önskar att det kunde få vara vår tur.
Nu är det dags igen, och även den här gången verkar det kört. Precis som jag trodde.
Dessa två veckor går så otroligt långsamt varje månad. Jag försöker analysera minsta tecken, men det finns aldrig några andra tecken än dom vanliga pmssymtomen. Men varje gång kommer tanken "Tänk OM", även om jag innerst inne vet att det inte är så. Det känns som att jag har gett upp.
Jag frågade P hur han kan vara så positiv, och han svarade att någon måste ju vara det. För jag är det absolut inte. Hur mycket jag än vill tänka att det kommer, någon gång blir det vår tur. Så går det inte.
Jag är livrädd för att aldrig få det där plusset. Aldrig få känna lyckan att vara gravid, få känna sparkar i magen, och få gå igenom den där fruktansvärda förlossningen, som jag är så otroligt rädd för, och slutligen, få vår alldeles egna bebis.
Jag gräver gropen varje månad, och P sopar igen den så gott han kan.
Gud vad jag önskar att det kunde få vara vår tur.
Gräsänka
Idag är jag gräsänka. Visserligen jobbar jag kväll, så hinner inte märka av det särskilt mycket. Men ändå så känns det tråkigt.
Vad hände med mig egentligen? Jag som tyckte det var skönt att vara själv, att kunna göra vad jag vill utan att ta hänsyn till någon annan, tycker inte alls om att vara själv längre. (;
Man skapar sig behov väldigt snabbt har jag märkt. Nu är jag van vid att ha honom här jämt, och jag trivs och älskar när han är hemma, så helt plötsligt blir jag rastlös och uttråkad när jag väl är själv.. vad ska jag göra nu?
Jag kanske får sätta på nån romantisk komedi och frossa i godis (som jag gjort hela veckan..) Men jag tror faktiskt att jag klarar mig en kväll. (:
Förresten är jag sugen på glögg och pepparkakor.. julmust och de obligatoriska skumtomtarna.. Men jag borde vänta tills slutet av oktober iallafall.
Men jag ser fram emot hösten, när man kan sitta inne under en filt och lyssna på regnet med tända ljus.
Vad hände med mig egentligen? Jag som tyckte det var skönt att vara själv, att kunna göra vad jag vill utan att ta hänsyn till någon annan, tycker inte alls om att vara själv längre. (;
Man skapar sig behov väldigt snabbt har jag märkt. Nu är jag van vid att ha honom här jämt, och jag trivs och älskar när han är hemma, så helt plötsligt blir jag rastlös och uttråkad när jag väl är själv.. vad ska jag göra nu?
Jag kanske får sätta på nån romantisk komedi och frossa i godis (som jag gjort hela veckan..) Men jag tror faktiskt att jag klarar mig en kväll. (:
Förresten är jag sugen på glögg och pepparkakor.. julmust och de obligatoriska skumtomtarna.. Men jag borde vänta tills slutet av oktober iallafall.
Men jag ser fram emot hösten, när man kan sitta inne under en filt och lyssna på regnet med tända ljus.
Varför jämföra sorg?
Jag förstår inte varför en del människor har behov av att jämföra sorg.
När den fruktansvärda katastrofen hände på Utøya, så skrek flera "HALLÅÅÅÅ, TÄNK PÅ BARNEN I AFRIKA!!", att då minsann var det ingen som brydde sig.
Likadant är det nu, har jag sett, med den stora sorgen efter Stefan Liv. En legend för svensk Hockey. Varför sörja EN person för att han var känd, när det är svält och katastrofer i Afrika?
Jag tycker det är hemskt hur människorna i Afrika har det, och de kan inte få för mycket hjälp. Har man en TV, så vet man att det visas flera gånger i veckan (om dan??) om var och hur man kan skänka pengar, det finns faddergalor och andra hjälporganisationer, det går folk på stan och samlar in pengar till människorna i Afrika.
Men får man då inte sörja alla människor som dog på Utøya, eller alla de (över) 40 som dog i en hemsk flygplansolycka, för att någonstans i världen, finns det folk som faktiskt har det "värre"?
Jag tror att för oss så ligger Afrika så långt bort. Vi vet, och har alltid vetat att det finns folk som svälter i Afrika och andra delar av världen. Man blir lite avtrubbad, man vet att det händer, och man vet att det INTE händer här.
Det som hände på Utøya, skulle lika gärna ha kunnat hända här, i Sverige. Bara det ger en en ordentlig tankeställare. Iallafall för mig.
Stefan Liv var en person jag inte kände, men bara för några veckor sedan så såg jag honom på stan, han har handlat av mig på jobbet, jag har sett honom som målvakt, och sett när HV71 tagit guld. Klart som korvspad att det är en chock när han dör, så oväntat och tragiskt.
Om din granne dör eller blir mördad, eller en person i ett annat land långt bort.. När blir du mest rädd eller chockad?
Kanske en tanke att ta till sig.
Man kan inte mäta sorg, det är lika tragiskt varje gång en människa dör. Tycker jag.
När den fruktansvärda katastrofen hände på Utøya, så skrek flera "HALLÅÅÅÅ, TÄNK PÅ BARNEN I AFRIKA!!", att då minsann var det ingen som brydde sig.
Likadant är det nu, har jag sett, med den stora sorgen efter Stefan Liv. En legend för svensk Hockey. Varför sörja EN person för att han var känd, när det är svält och katastrofer i Afrika?
Jag tycker det är hemskt hur människorna i Afrika har det, och de kan inte få för mycket hjälp. Har man en TV, så vet man att det visas flera gånger i veckan (om dan??) om var och hur man kan skänka pengar, det finns faddergalor och andra hjälporganisationer, det går folk på stan och samlar in pengar till människorna i Afrika.
Men får man då inte sörja alla människor som dog på Utøya, eller alla de (över) 40 som dog i en hemsk flygplansolycka, för att någonstans i världen, finns det folk som faktiskt har det "värre"?
Jag tror att för oss så ligger Afrika så långt bort. Vi vet, och har alltid vetat att det finns folk som svälter i Afrika och andra delar av världen. Man blir lite avtrubbad, man vet att det händer, och man vet att det INTE händer här.
Det som hände på Utøya, skulle lika gärna ha kunnat hända här, i Sverige. Bara det ger en en ordentlig tankeställare. Iallafall för mig.
Stefan Liv var en person jag inte kände, men bara för några veckor sedan så såg jag honom på stan, han har handlat av mig på jobbet, jag har sett honom som målvakt, och sett när HV71 tagit guld. Klart som korvspad att det är en chock när han dör, så oväntat och tragiskt.
Om din granne dör eller blir mördad, eller en person i ett annat land långt bort.. När blir du mest rädd eller chockad?
Kanske en tanke att ta till sig.
Man kan inte mäta sorg, det är lika tragiskt varje gång en människa dör. Tycker jag.
Nästa år?
Efter att ha samlat mod ett tag, för det behövs faktiskt, så ringde jag imorse.
Det är inte lätt att erkänna för sig själv att man KANSKE inte klarar det på egen hand, utan att man kanske måste få hjälp. Samtidigt så har vi bara försökt i "13 månader" (korr. 13 försök), genomsnittet är ju 7 månader, och det betyder att det är lika många som klarar det på sitt första försök, som på sitt fjortonde.
Men ändå finns ju tanken där, självklart. Vem trodde att det skulle ta så lång tid?
Jag har läst på deras hemsida att en utredning tar ca 1 månad. (Det spelar heller ingen roll hur länge man ska ha försökt) Efter det går det fort, man får veta vad som är fel, och sedan får man ta ställning till hur man vill göra. Jag var beredd på att betala över 30 000, bara för att lyckas i år.
Så efter att ha suttit i telefonkö en bra stund med dunkande hjärta, så svarar hon att dom har bokningsstopp och inte har några tider förrän NÄSTA ÅR. Nästa år?? det är jättelångt dit. Särskilt när man redan väntat så länge på ett plus, och längtat ännu längre efter en bebis.
Jag var tvungen att grina en liten stund efter att jag lagt på luren, jag trodde, dumt nog att vi skulle få bestämma lite själva..att vi kanske kunde få hjälp nästa månad eller så..
Men nej, nu har jag torkat tårarna, och detta bakslag ska inte hindra oss. 2011 är vårt år. Så det så.
Det är inte lätt att erkänna för sig själv att man KANSKE inte klarar det på egen hand, utan att man kanske måste få hjälp. Samtidigt så har vi bara försökt i "13 månader" (korr. 13 försök), genomsnittet är ju 7 månader, och det betyder att det är lika många som klarar det på sitt första försök, som på sitt fjortonde.
Men ändå finns ju tanken där, självklart. Vem trodde att det skulle ta så lång tid?
Jag har läst på deras hemsida att en utredning tar ca 1 månad. (Det spelar heller ingen roll hur länge man ska ha försökt) Efter det går det fort, man får veta vad som är fel, och sedan får man ta ställning till hur man vill göra. Jag var beredd på att betala över 30 000, bara för att lyckas i år.
Så efter att ha suttit i telefonkö en bra stund med dunkande hjärta, så svarar hon att dom har bokningsstopp och inte har några tider förrän NÄSTA ÅR. Nästa år?? det är jättelångt dit. Särskilt när man redan väntat så länge på ett plus, och längtat ännu längre efter en bebis.
Jag var tvungen att grina en liten stund efter att jag lagt på luren, jag trodde, dumt nog att vi skulle få bestämma lite själva..att vi kanske kunde få hjälp nästa månad eller så..
Men nej, nu har jag torkat tårarna, och detta bakslag ska inte hindra oss. 2011 är vårt år. Så det så.
Har du karra?
Ja, då är man här igen, på blogg.se, efter att inte ha bloggat på över ett år.
Det största problemet är egentligen ett bloggnamn, för det är oftast det som satt stopp för mig när jag väl varit lite sugen på att blogga.
Karrakaramell fick det bli, för jag älskar godis, och allt sött här i livet.. även om mitt liv just nu känns lite bitterljuvt.
Jag är lycklig, för jag har träffat den finaste kärleken, vi bor tillsammans och planerar för en framtid, med barn, hus och allt det där.
Det som man trodde var en självklarhet, visade sig för oss vara lättare sagt än gjort, och det är kanske det min blogg kommer handla om för tillfället, men jag hoppas att den kommer utveckla sig på det sätt som jag vill och hoppas på.
Det största problemet är egentligen ett bloggnamn, för det är oftast det som satt stopp för mig när jag väl varit lite sugen på att blogga.
Karrakaramell fick det bli, för jag älskar godis, och allt sött här i livet.. även om mitt liv just nu känns lite bitterljuvt.
Jag är lycklig, för jag har träffat den finaste kärleken, vi bor tillsammans och planerar för en framtid, med barn, hus och allt det där.
Det som man trodde var en självklarhet, visade sig för oss vara lättare sagt än gjort, och det är kanske det min blogg kommer handla om för tillfället, men jag hoppas att den kommer utveckla sig på det sätt som jag vill och hoppas på.
