karrakaramell

Jag har inte glömt bort bloggen.. det har bara varit så mycket andra tankar i mitt huvud under de här två veckorna.

Nu är det dags igen, och även den här gången verkar det kört. Precis som jag trodde.
Dessa två veckor går så otroligt långsamt varje månad. Jag försöker analysera minsta tecken, men det finns aldrig några andra tecken än dom vanliga pmssymtomen. Men varje gång kommer tanken "Tänk OM", även om jag innerst inne vet att det inte är så. Det känns som att jag har gett upp.

Jag frågade P hur han kan vara så positiv, och han svarade att någon måste ju vara det. För jag är det absolut inte. Hur mycket jag än vill tänka att det kommer, någon gång blir det vår tur. Så går det inte.
 Jag är livrädd för att aldrig få det där plusset. Aldrig få känna lyckan att vara gravid, få känna sparkar i magen, och få gå igenom den där fruktansvärda förlossningen, som jag är så otroligt rädd för, och slutligen, få vår alldeles egna bebis.

Jag gräver gropen varje månad, och P sopar igen den så gott han kan.

Gud vad jag önskar att det kunde få vara vår tur.