karrakaramell

Idag har ganska många tankar snurrat i mitt huvud. Jag är ganska orolig inför det här med ivf. Inte så mycket för själva ivfen i sig, även om jag är rädd för smärtan vid äp och undrar hur jag ska lyckas ta sprutor på mig själv.. Den största oron är, TÄNK OM DET INTE LYCKAS.. Vi har inte råd att försöka hur många gånger som helst, och den mest skrämmande tanken är att ivf är ändhållplatsen. Lyckas inte det, så måste det ske ett mirakel, annars blir det inget barn. Tanken på det får det att knyta sig i magen, och ingen som inte varit i den här situationen kan nog förstå hur den känslan känns. Jag känner mig otroligt liten. Man ska inte ta ut något i förskott, men tankarna gnager i huvudet vare sig jag vill eller inte. Det här med adoption är också en sak som oroar. Det är inte "bara" att adoptera som många tror. För det första är vi inte gifta (än), nästan alla länder kräver att man ska varit gift i ett x antal år, så där ligger vi redan i lä. Sen tar det kanske flera år innan man får skicka papper och sedan ytterligare kanske något år innan man får barnbesked. Det är inte enkelt. Nu är vi nära början på vår utredning, och jag är livrädd för domen, och vad som kommer hända.. Samtidigt är jag väldigt förväntansfull, det här KAN ju va början på slutet av vår resa till vårt otroligt efterlängtade barn!