karrakaramell

Det är väl så, att när man mår bra, så finns det inte speciellt mycket att skriva, och när man mår dåligt så kommer det hur mycket som helst.
 Just nu känns det som att jag befinner mig i något slags ingemansland, jag _vågar_ inte hoppas. Jag fattar fortfarande inte att jag är gravid. När jag läser trådar på familjeliv så känns det ungefär som innan ivfen, innan jag blev gravid, som att jag inte är där än. Jag vågar knappt skriva i trådar av rädsla för ma. Det känns liksom inte på riktigt.

Min oro tog över hand förra veckan, och då jag inte kunde komma ifrån och ringa till maya på jobbet fick P göra det. Två dagar utan att de svarade så åkte han dit och berättade hur orolig jag var för att bebisen var så liten på vul.

De förstod inte alls varför jag var orolig. Allt såg superbra ut! Perfekt. Storleken var helt normal. De skojade och sa att han skulle ta med mig ut i skogen och valla av mig så jag inte satt och googlade så mycket. ;-)

Samma dag var jag på hälsosamtal, och fick en helt underbar barnmorska! Även hon sa att visst verkade bebisen liten för veckan enligt hennes "kalender", men hade något varit fel så hade läkaren sagt det. Hon tyckte att jag skulle lita på det.

Det kändes bra, och jag och P har haft en underbar helg, utan oro!

Det satt i, fram tills igår, då jag fick pyttepyttepyttelite, jag menar verkligen pyttelite, men det fanns där, rosa på pappret. Jag höll på att få panik. I mitt huvud blev det genast att bebisen dött, men ligger kvar där och oron kom tillbaka som ett brev på posten.

Jag har dock inte blött något mer efter det men tanken ligger och gnager i bakhuvudet. och jag inser att det kommer vara så här. Från och med nu kommer man ha hjärtat utanför kroppen. Jag kommer oroa mig tills bebisen är 50 år. Minst. ;-)

I vilket fall som helst, så är det inte missfall vi väntar, vi väntar på vår otroligt efterlängtade bebis.

Framöver har vi inskrivning, ul och kub inplanerat.. och sedan ska vi bara njuta av vår semester!