karrakaramell

I helgen tog jag ett beslut att berätta för min chef om vår kommande utredning. Dels för att han frågade förra veckan om jag vill åka iväg 4 dagar o bygga upp en ny butik, flera av oss fastanställda måste åka, och dessa dagar är mitt under vår utredning. Hade jag bara sagt nej så känns det som att jag sviker gruppen som får jobba ännu hårdare. Sedan så vet jag inte hur det kommer se ut, om jag måste gå från jobbet ibland eller hur jag kommer må. Jag kände att jag var tvungen att berätta det. Hans första kommentar var "vad kul!" kul och kul vet jag inte om jag tycker det är, men det var väl inte så han menade. Han tyckte inte 19 försök var så länge, men jag hade hans fulla stöd. Det känns skönt att veta att jag kan fokusera på det till 100 när vi kör igång, och inte behöva tänka på vad jag ska säga på jobbet. Igår fick jag frågan av en arbetskamrat om när bebisen kommer, hon ville sticka bebiskläder.. Idag sa min farmor att hon längtade efter ett till barnbarnsbarn, att hon ville uppleva det också.. Vadå PRESS. Jag önskar folk kunde va tysta ibland.. Helt ärligt så är det här med ofrivillig barnlöshet SKITJOBBIGT och ofta vill jag bara lägga mig under täcket och gråta. Men jag gör det inte, för jag inbillar mig att jag är stark. Idag såg jag att en tjej på min facebook ska ha barn i sommar. Dom fick deras första när vi försökt i två månader. Då känner man hur lång tid det faktiskt har gått, och det gör så fruktansvärt ont.