karrakaramell

Såhär ungefär en vecka innan bim vet jag ännu en gång att vi inte lyckats. Om det är vanan och min negativa attityd jag börjat dras med, eller om det är för att min kropp känns exakt likadan som den alltid gör vid den här tidpunkten vet jag inte. Men jag känner mig helt säker på att den där förbannade mensen och spottingsen kommer dyka upp. Det finns liksom inga undantag. Ibland skenar min fantasi iväg.. Och jag funderar på hur jag skulle känna om jag skulle få ett positivt graviditetstest. Enorm lycka, det vet jag redan.. Kanske lite pirrande känsla i magen blandat med skräck.. För egentligen är jag livrädd för att föda barn.. Men det är en rädsla som känns allt mer avlägsen ju längre tiden går. Barn känns otroligt långt bort. Jag känner mig verkligen ensam. Idag fick jag höra att jag är fröken Smile. Det var en av våra lastbilskillar som sa det.. Han tycker att jag alltid ler och alltid är glad.. Tänk om dom skulle veta. Jag är allt annat än alltid glad, jag är ganska ledsen faktiskt, jag har en längtan och en sorg som jag knappt kan beskriva, för tanken på barn och att vi aldrig lyckas dyker upp många gånger om dagen i mitt huvud. Det var ju nu jag skulle vara så där sprudlande lycklig. Men istället ser jag alla gravida tjejer som går med magen i vädret och önskar att det hade varit jag.