karrakaramell

Jösses vad mycket söta saker det finns till bebisar. Jag vill köpa! NU.

Men jag får inte för p. och visst är det onödigt.. tänk om det inte blir någon bebis. Vi har en liten låda med några smågrejor som vi har köpt. Det är inte mycket alls. Det känns som att jag utmanar ödet om jag skulle köpa.

Jag har alltid tänkt att jag kommer vänta ganska länge innan jag handlar saker till bebisen när jag blir gravid, men ärligt talat vet jag inte om jag kommer klara att vänta den dagen det väl händer. Jag vet inte varför jag surfar runt och tittar på bebiskläder, eller går in på barnavdelningarna på stan. Men jag kan verkligen inte låta bli. Det är tortyr.

Jag ser framför mig hur jag kommer inreda ett framtida barnrum, och alla söta små kläder jag kommer köpa. ;-)

Jag lever lite uppe i det blå.. men drömma, det måste jag ju få göra.

Jag är glad att det är mitt hjärta jag kämpar tillsammans med. Att det är just han som finns vid min sida. För hur hade jag annars klarat det? ;-) Han är verkligen den bästa, underbaraste, snällaste och omtänksammaste som finns.
Jag hoppas att jag får leva med honom resten av livet, och vara lika lycklig som jag är nu. För med honom ÄR jag lycklig. Det är barnbiten som gör att jag inte är lycklig fullt ut, och det hade ju inget annat kunnat ändra på iallafall.

Ibland när jag tittar på honom, så pirrar det i magen, och jag undrar hur jag lyckats få en sån underbar kille. ;-)
Klyschigt, jag vet. Men visst är det underbart när man känner sig så otroligt kär, och det inte finns någon annan som kan leva upp till den känslan som just HAN gör som är faktiskt är "din"? :-)

Ibland undrar jag om jag någonsin får uppleva känslan av att ha min (vår) alldeles egen bebis.
Känslan att få vara mamma. Att se på sitt barn och veta att det verkligen är vårt barn, och ingen annans.
Varje dag ser jag föräldrar med sina små nyfödda bebisar eller gravida tjejer som ser så där lyckliga ut.
Jag är så avundsjuk!

Jag missunnar verkligen ingen annan barn, men jag önskar att jag slapp kämpa så, att jag slapp gå med de här tankarna ständigt i huvudet och rädslan att kanske aldrig få uppleva det.

Det känns orättvist att kanske behöva lägga alla mina besparingar på att försöka få barn (även om det verkligen är värt varenda krona om vi skulle lyckas), men att få barn trodde man ju skulle gå naturligt..

Jag väntar på det där samtalet om att det är vår tur.. jag är rädd men samtidigt förväntansfull.

Det känns som att jag stänger in mig i en bubbla och jag känner oftast inte för att göra någonting. Jag känner mig ledsen och tom. Det känns helt enkelt inte bra. Det är verkligen något som fattas i mitt liv.
Alla andra är så jäkla lyckliga hela tiden, och jag önskar så att jag var en av dom.

Idag är en deppig dag.. har mått helt okej ett tag, kanske därför jag glömt av att blogga. ;-)
Men men.. Nu börjar mensen ta slut.. har "bara" blött i 15 dagar. Jag hatar det.
Men nu är det på det igen, och håll tummarna för en Lucky number 19.

Jag hoppas så att ni alla som har de barn ni vill ha, (är nog lika svårt att längta efter tex en tvåa som inte vill komma som det är för mig) vet hur lyckligt lottade ni är, som högsta vinsten i ett lotteri. Själv drog jag nitlotten för 18e gången. Arton. Ett och ett halvt år. Spottingsen kom idag på dag 18.. 13 dagar sedan min mens slutade. Hur ska ett ägg hinna fästa då? Jag kunde inte ens gråta. Jag känner mig bara tom. Det känns som att jag aldrig kommer få bli mamma. Förlåt för mina bittra inlägg, men helt ärligt så är det så jag känner mig. Även om jag går omkring och ler, skrattar, sjunger och flamsar omkring så är jag i ett enda stort kaos inuti. Jag är livrädd.

Såhär ungefär en vecka innan bim vet jag ännu en gång att vi inte lyckats. Om det är vanan och min negativa attityd jag börjat dras med, eller om det är för att min kropp känns exakt likadan som den alltid gör vid den här tidpunkten vet jag inte. Men jag känner mig helt säker på att den där förbannade mensen och spottingsen kommer dyka upp. Det finns liksom inga undantag. Ibland skenar min fantasi iväg.. Och jag funderar på hur jag skulle känna om jag skulle få ett positivt graviditetstest. Enorm lycka, det vet jag redan.. Kanske lite pirrande känsla i magen blandat med skräck.. För egentligen är jag livrädd för att föda barn.. Men det är en rädsla som känns allt mer avlägsen ju längre tiden går. Barn känns otroligt långt bort. Jag känner mig verkligen ensam. Idag fick jag höra att jag är fröken Smile. Det var en av våra lastbilskillar som sa det.. Han tycker att jag alltid ler och alltid är glad.. Tänk om dom skulle veta. Jag är allt annat än alltid glad, jag är ganska ledsen faktiskt, jag har en längtan och en sorg som jag knappt kan beskriva, för tanken på barn och att vi aldrig lyckas dyker upp många gånger om dagen i mitt huvud. Det var ju nu jag skulle vara så där sprudlande lycklig. Men istället ser jag alla gravida tjejer som går med magen i vädret och önskar att det hade varit jag.

För någon dag sedan kom en gammal bekant in på jobbet. Med sig hade han sitt lilla barn på snart tre år. Jag har inte träffat honom på flera år, men vi pratade lite och han sa att en till var på väg. Sen tittade han på min mage och sa: du då?? Ska inte du skaffa barn snart? som vanligt visste jag inte vad jag skulle svara, så sa bara Nä, inte än. Varpå han skrattade och sa Nä, du är ju snart för gammal! Jag önskar så att folk kunde tänka på att det kanske finns en anledning till att andra inte "skaffat" några barn.. Att dom kunde tänka ett steg längre. Men visst, jag får ju skylla mig själv som inte sa som det är. Men det kändes som mitt hjärta gick i tusen bitar.

Idag tog jag mod till mig och ringde privat igen.. Men de hade julledigt fram till den 9e! Så typiskt. Det är inte direkt lätt att lyfta luren och ringa ett sådant samtal. Iallafall inte för mig. Nu får jag vänta tills nästa torsdag innan jag har möjlighet att ringa igen och då har jag 8 dagar kvar till bim. Det kanske kan vara bra att ha en cykel imellan, men jag vågar inte tro att jag kommer få en tid så snabbt.

 Herregud vad man har blivit bitter och negativ. :-) Jag tycker annars att jag tar det ganska bra utifrån vår situation.. visst är jag ledsen imellanåt och tänker på det konstant, men det är kanske inte så konstigt när längtan är så stor.