karrakaramell

Jag känner mig ungefär som i bröderna lejonhjärta när karl i slutet ropar JAG SER LJUSET JONATAN, JAG SER LJUSET! (ungefär så ;-) ) fast jag ska inte till nangilima. Vi ska göra utredning, och det ganska så snart!

Idag ringde jag kliniken vi vill gå till, en mottagning som verkar vara väldigt populär här i stan. Jag tycker det är skitjobbigt att ringa sådana här samtal, men jag vet ju att jag måste. Så med skakiga händer och stakande röst fick jag fram att vi nu försökt få barn i 18 månader och att vi ville veta vad som är fel.

Hon svarade att Tyvärr har dom inga tider, att de har ett kösystem och kön sträcker sig ett halvår framåt- minst.

Jag fick lite smått panik för en sekund och sa att jag ringde en gång i höstas, och då hade dom bokningsstopp, varpå hon utbrister: Men då är ni ju med på listan! och så tittar hon efter, och det visar sig att vi är väldigt långt fram i kön! Hon kunde inte ge mig någon tid, men hon sa att vi kommer få hjälp nu i vår och att dom ringer mig lite närmre när de har en tid.

Jag känner mig så lättad, faktiskt glad. Nu vet jag att det går framåt, jag vet att vi kommer få hjälp. Skitsamma om jag inte fick någon tid nu direkt, jag är glad att jag ringde i höstas, och jag är glad att vi står långt fram i kön och jag är glad att det kanske, kanske, kanske snart är vår tur!