När man inte vill.
Jag är livrädd för att de ska säga att det är omöjligt för oss att få ett biologiskt barn, eller att de ska säga att chanserna är minimala.. Hur ska man hantera det? Jag är rädd för att vi inte kommer få sätta igång så fort som möjligt.. och framför allt är jag LIVRÄDD för att inte lyckas alls.
Dessa tankar finns i mitt huvud hela tiden. Varje dag blir jag påmind om att det är vi som inte lyckas.
Typ the outsiders.
Det känns som att vi står ensamma kvar, medans alla andra får både ett, två och tre barn.
Jag blir inte ens gravid.
Detta gör att jag blir som en liten eremit. Jag vill inte umgås, festa, och låtsas vara glad.. jag vill inte få frågan om jag inte vill ha barn, om jag inte längtar eller inte ens är lite sugen. Jag vill inte höra hur lyckliga alla andra är.
Men jag kan ju inte heller isolera mig för all framtid, men just nu känner jag att jag måste få göra det. Leva i min lilla bubbla och få tycka lite synd om mig själv.
(ps. E du behöver inte ta åt dig, dig vill jag alltid umgås med. )
Precis som du skriver så är det perioder då det känns så. Jag är helt osocial i perioder men som jag såg att du hade skrivit en hälsning till E om att inte ta åt sig - har jag också en vän som jag åtminstone nästan alltid orkar prata med och träffa. Trots att hon har barn. Ta vara på henne!! Sådana vänner växer inte på träd :)
Sen är du inte ensam. Jag finns här, till exempel.. och massa massa andra också :)
Kramar!
Exakt! man blir som i en liten bubbla... Det är synd man inte är ett gäng ivfare som vet hur alla andra har det som kan umgås. Vilken grej det hade varit.
SV. spännande att få resultaten. vi börjar med behandligen den 17 april, närmar sig. livrädd ja, men ändå spänd. och på ett sätt är man glad att man får vara med om denna otroliga resa, samtitigt som jag är rädd och arg över att inte lyckas normalt :(
kram!
Känner exakt som du känner! Ibland måste man bara få va för sig själv.. Hoppas ni får goda svar!
styrke kram
